Holmsjö hembygdsförening gav 1998 ut en liten bok om Holmsjö som sammanställdes av några engagerade medlemmar. Boken heter "Några glimtar från det gamla Holmsjö". Boken går fortfarande att köpa genom att kontakta Björn Ericsson (bjorn.j.ericsson@telia.com).
Nedanstående historia är en redigerad och något aktualiserad version av bokens inledningskapitel.
HOLMSJÖ BY
Namnet Holmsjö är ett färdigbildat naturnamn. Genom att sjöarna förr varit mindre eller obetydligt utdikade, har den stora ön Ekön, som byn fått sitt namn av, varit nära nog kringfluten av vatten. Holmsjön, Långgölen och Sillhövden är nu sjöar var för sig och Ekön ej längre en ö. I stället har en ny ö i Holmsjön bildats. Där har nu Holmsjö hembygdsförening sina domäner. Hembygdsön, som den nu kallas, har välvilligt donerats till föreningen av den framlidne ägaren, lantbrukare Ernst Karlsson.
En sak, som medverkat till att Holmsjö blivit en centralort, är landsvägen, som redan i den gamla tiden förband gränsorten Fuhr med framför allt sockenkyrkan i Fridlevstad, men även med den gamla staden Lyckeby. När senare Carlskrona anlades, blev vägen en kronans landsväg i speciell bemärkelse.
Någon gästgivaregård av gammal typ har ej funnits i Holmsjö, men något ät- och drickbart gick troligen att få längs vägen, eftersom ett torp i beskrivningen till 1803 års storskifteskarta hade namnet Krogtorpet. Detta var beläget intill vägen vid nuvarande järnvägsstationen.
Namnet Holmsjö
Namnet Holmsjö omtalas först i ett gåvobrev till biskopen i Wäxjö. Biskopen fick av konung Magnus Eriksson åtta byar i Fridlevstads socken till "Biskopsbordet". Detta var år 1349. Blekinge tillhörde vid denna tid Sverige, men blev redan på 1360-talet åter danskt.
Först efter det att Blekinge år 1658 åter blev svenskt, kan man mera säkert skönja Holmsjö bys historia. Holmsjö tillhörde Fridlevstads tredje rote. Enligt 1673 års jordrevningslängd brukades jorden av tre bönder. Byn var ännu kronogård i likhet med alla byarna i norra Fridlevstad, men blev på 1700-talet inlöst till skattegård. När lagen om båtsmanshåll tillkom, fick Holmsjö hålla en båtsman.
Anders Bager, som var kyrkoherde i Fridlevstad 1660-1691 har i sin "Bagers bok" beskrivit det kapell som en gång funnits på den från och med år 1846 fridlysta "Karpalyckan" alldeles intill byns gårdar.
Med anledning av Lagen 1827 om Laga Skifte, begärde byborna den 13 december 1833 genom ansökan av bonden och nämndemannen Carl Phersson hos Konungens befallningshavare i Blekinge län om förordnande av lantmätare och Gode män att verkställa detta skifte.
Landsvägens bredd bestämdes då till "den bredd den nu har mellan gärdesgårdarna". Tvings- och Juvansmålavägarna 10 alnar; Kvarnvägen till södra kvarnhuset 8 alnar; samma väg norrut till landsvägen förbi Petter Ohlssons tomt 10 alnar; vägen till Husgölstorpen 6 alnar; en kvarnväg för Carl Phersson över Anders Månssons tomt 3 alnar. Ett lertag på 3 kappland utlades vid landsvägen och ett sandtag mellan Tvingvägen och Bredasjön. Kvarnplanen med kvarnhuset vid södra dammen blev också byns gemensamma egendom, liksom källan benämnd "Dockan" i vattenbolet. Två vägar till källan bestämdes till vardera en aln breda. Hela byn var efter uppmätningen 835 tunnland, vartill kom 93 tunnland samfällt och odelat vatten. Landarealen delades efter mantal. Samma var förhållandet med byns 54 094 alnars hägnader.
År 1830 kom garvaren Carl Magnus Mårdh till Holmsjö. Han var född i Wissefjärda år 1800 och gift med Britta-Christina Magnidotter. Deras bostad och garverilokal blev byggt vid Holmsjöns nordvästra hörn norr om och invid Bredasjöns inflöde i sjön. Byggnaderna är utmärkta på 1834 års karta. Han var verksam på platsen till 1863, då han flyttade till Karlskrona.
Den första skolan, där barnen i Holmsjö fick lära sig att nödtorftigt läsa och skriva, började 1831 i sockenhuset vid Sillhövda Kapell. Skollärare blev den då trettioårige skolläraren Johan Petter Pettersson. Denne lärare förde under hela sin skoltid som ambulerande skollärare en "Skolebok", där både föräldrarnas och skolbarnens namn är angivna. Boken är skriven med verklig skönskrift och på hela 291 sidor.
De stora reformerna under 1800-talets mitt, skråväsendets avskaffande och lindringen i näringstvånget, samt givetvis och framför allt den järnvägsstation som på linjen Karlskrona-Wäxjö anlades i Holmsjö, gjorde att orten kom att spela en framträdande roll för hela den omgivande bygden.
Järnvägen började diskuteras under 1860-talet. Den stora stöttestenen var naturligtvis finansieringen. Inte förrän Karlskrona kommun bisträckte med ett lån på 500 000 kr kunde arbetet komma igång. Men sedan gick det snabbt. Bygget påbörjades 1871 och redan i mars 1874 kunde det första tåget rulla fram mellan Växjö och Karlskrona. Den stora invigningen kom den 5 augusti 1874 då det officiella invigningståget startade kl 12.00 från Växjö med kungaparet ombord. Kl 5.25 om eftermiddagen kom man fram till ett flaggprytt Karlskrona, där man dagen till ära även avsköt en salut för Majestätet.
Det var nu inte enbart bönder och torpare i Holmsjö. Hit kom nu undan för undan handlare, bryggare, garvare, bageriidkare, urmakare, skräddare och smeder.
Det var emellertid ofta fattigt folk som kom. Emmigrationsvågen som senare lättade på trycket från de icke besuttna, kom igång på allvar först under 1880-talet. Säkerligen har ingen träffat mera prick än den person, som gav backen på landsvägen söderut från Holmsjö station, där de enkla stugorna säkerligen inte höll ute vinterns kyla eller den kalla nordostvinden från Sillhövden, namnet "Brödlösebacke".
Holmsjös verkligt stora industriperiod var 1890-talet, då grosshandlare August Ekedal i Karlskrona startade träindustri med såg och hyvleri, samt en stärkelsefabrik invid sjön Sillhövden. Anläggningen drevs med ångpanna.
Ett mejeri anlades också. Det berättades att leverantörerna av mjölken, bönderna själva, fingo med sina dragare, häst eller oxar, köra vandringen, som drev separatorer och kärnor.
Om en mjölkvarn hörde till rörelsen eller ej, har ej kunnat bekräftas, men en anteckning finns om att en mjölnare vid namn Carl Johan Carlsson från Moheda var anställd vid "Ångpannan".
Men så kom katastrofen i form av den "Röda Hanen". Vi är framme vid år 1902. Inget kunde räddas. Allt brann ned.
Villan på Ekön blev dock kvar. Den omvandlades till fru Hedvig Lindholm-Enerots sjukhem, men blev senare Sillhövda församlings ålderdomshem.
Nu var Holmsjös stora industriperiod slut, men säkert väntade många på nya industriella satsningar. Det dröjde inte många år förrän Holmsjö åter drabbades av en ny storbrand. I början av 1910-talet ödelades Thernströms affär. Den låg i hörnet vid avtagsvägen mot Husgöl, där nuvarande norra infarten till "prästgården" är belägen. Det var en stor träbyggnad med ett stort lager som båda blev lågornas rov. Elden spred sig västerut över landsvägen och förbi det dåvarande bageriet, som konstigt nog kunde räddas. Den fortsatte upp i skogen och blev en väldig skogsbrand. Elden kunde inte hejdas, allting var torrt, det var ju på sommaren.
Man blev nödsakad att kalla på hjälp från militären i Karlskrona. Det kom cirka 400 beväringar till branden och först uppe vid Skäravattnet fick de stopp på elden.Thernströms affär återuppbyggdes inte. Thernström flyttade från Holmsjö. Edvard Pettersson blev sedemera handlare i Thernströms magasin, som finns kvar än i dag och används nu som affär för försäljning av "gamla ting". Den komunala självstyrelse, som infördes genom kommunalstyrelselagen från 1862, och som gjorde Sillhövda kommun till en egen kommun, bestod i 90 år. Behovet av en ändring blev allt större med anledning av den omfördelning av befolkningen i Sverige som skedde efter de båda krigen. Det fanns många kommuner som på 40-talet hade under 100 innevånare. Med stöd av den nya kommunallagen från 1953 uppgick Sillhövda kommun i Fridlevstads kommun år 1954. Utvecklingen mot allt större centralisering fortsatte dock och redan 1962 kom en ny kommunallag. I början på 1970-talet hade centraliseringen nått Blekinge och 1974 uppgick Fridlevstads kommun i Karlskrona kommun.
Sillhövda hade inte som på många andra ställen ett stort kommunalkontor, men man hade en kommunalsal på Ekön, den byggnad som så småningom byggdes till 1938 med ett skolkök, matsal, skafferi och avklädningsrum (som det hette på den tiden).